Inget kunde förbereda mig på att det faktiskt skulle göra så ont. Hur mycker man än läser om allt o hur mycket man än tror att man inte ska tycka att det är jobbigt så är det så. Det gjorde ont. Ont i hjärtat. Separationen var tuff för vår lilleman. Tårarna rullade och han ropade.... mama, didi...... Det gjorde ont. På natten grät jag. Jag grät för vår lilleman, för hans ängslan att lämna allt han vet om, för hans förtvivlan när hans trygghet togs ifrån honom.
Men tröstande nog så blev det bättre ganska snart.
Med försiktiga steg tar vi en dag i taget och det har blivit bättre. Har till och med fått några mamma när han pratar med mig. Förtroendet för oss är starkare och det kommer nog inte dröja allt för länge tills han förstår att vi är här o aldrig kommer lämna honom.
Tänk det som var så långt bort är här. Här, nu, på riktigt.
/Diana
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar