Mormor

Mormor har varit på besök och det var roligt

Olle älskar mormor och det var bara hon som fick följa med på toaletten när hon var här

   

"Titta vilken fin häst jag fick:)"

Har också hittat en jättefin bok som heter " när jag kom hem" 

där man kan klistra in foton och kvitton mm 

från hela äventyret när de blir "fådda" och när man kommit hem.  

Nu ska det pysslas så lilleman har nåt fint och kärt att bläddra i när han vill

over and out

/Diana

Förskolan

Tänk att vår lille kille blivit så stor. Det trodde man ju aldrig, han var ju så liten o så ledsen. Men idag är han den stoltaste o modigaste lille kille på denna gata! Idag har han börjat förskolan o oj som han har längtat  :)

/Diana

Vardagen några månader senare....

Tänk det har gått snart 8 månader sedan vi fick vår lille tiger:) Vardagen har kommit ikapp och familjelivet rullar på. Harrsion är världens bästa storebror och Olle är världens bästa lillebror.

Olle vill ju förståss göra allt som storebror gör ...och tvärtom. Busungar är vad de är!

Språkutvecklingen går framåt och han växer så det knakar. Han har humör och humor. En riktig liten teaterapa som gillar att stå i centrum:)

Rutiner som sova, toalettbesök och äta funkar jättebra, inga konstigheter alls

vi tar en dag i taget, tiden går ju så oerhört fort så vi får försöka ta vara på den

japp det var allt för idag. Nu ska vi försöka uppdatera bloggen allteftersom..

Ha det gott!

Visst gör det ont

Inget kunde förbereda mig på att det faktiskt skulle göra så ont. Hur mycker man än läser om allt o hur mycket man än tror att man inte ska tycka att det är jobbigt så är det så. Det gjorde ont. Ont i hjärtat. Separationen var tuff för vår lilleman. Tårarna rullade och han ropade.... mama, didi...... Det gjorde ont. På natten grät jag. Jag grät för vår lilleman, för hans ängslan att lämna allt han vet om, för hans förtvivlan när hans trygghet togs ifrån honom.

Men tröstande nog så blev det bättre ganska snart.

Med försiktiga steg tar vi en dag i taget och det har blivit bättre. Har till och med fått några mamma när han pratar med mig. Förtroendet för oss är starkare och det kommer nog inte dröja allt för länge tills han förstår att vi är här o aldrig kommer lämna honom.

Tänk det som var så långt bort är här. Här, nu, på riktigt.
/Diana

Program

Omtumlande intensiva upplevelser har vi fått denna vecka. Ett program som började i Beijing

Nov 15 arrival at Beijing
Nov 16 kinesiska muren
Nov 17 transfer to flight for Lanzhou
Nov 18 see adoptee, dokuments, lunch
Nov 19 adoption registration, lunch
Nov 20 documents, physical check, local park with lunch
Nov 21 yellow river, waterweel park with lunch
Nov 22 free day
Nov 23 visit museum, jade spring park with lunch
Nov 24 transfer for flight to Beijing
Nov 25 free day
Nov 26 apply for visa, panda house, summer palace with lunch
Nov 27 forbidden city with lunch
Nov 28 free day
Nov 29 transfer to airport

Hem ljuva hem, har nog aldrig längtat hem så mycket som nu, snälla låt dessa sex dagar som är kvar gå fort..

/Diana

Sightseeing

Mitt i allt åker vi omkring med våra guider. Hit o dit o får höra om Gansus historia och betydelse för Kina. Lite kan jag ta in men det mesta glider förbi, obemärkt, betydelselöst.

Jag har ju annat att tänka på nu. Jaha nu vill han ha vatten, nu vill han komma upp...näha nu vill han sitta i vagnen igen o nu är det dags för lite snacks. Ja, så är det.

Så förlåt mig Kina, även om du är stor o har en oerhörd lång historia, kan jag tyvärr inte omfamna dig riktigt ännu..

I mina armar finns bara plats för mina två små killar. (kanske en stor oxå då)
Mina barn är mitt universum o det som betyder mest för mig.
/Diana

äntligen hem!

Idag åker vi hem! Äntligen. Inga fler hotellrum eller konstiga restauranger, inga fler ostädade äckliga toaletter. Nu är det frukost och sedan packning. Frukosten ja, den är jättekonstig. Det känns som om någon har tittat på några västerländska filmer och sedan försökt efterlikna en hotellfrukost men inte riktigt lyckats helt. Jättekonstiga kombinationer och andra saker som saknas helt. Men nu spelar det ingen roll längre! För nu åker vi hem! HEM!

tillbaka i Beijing

I morse lämnade vi Lanzhou för att åka tillbaka till Beijing. Det var skönt att lämna Lanzhou faktiskt. Det är en ganska tråkig stad och väldigt skitig och svår att gå runt i. Vid varje övergångställe kändes det som man skulle korsa en flod med människoätande hajar i.

Det börjar faktiskt kännas som att Olle börjar acceptera oss och förstå vem vi är. Han är snabb till skratt och älskar att busa med oss. När vi kom fram till hotellet i Beijing var han lite misstänksam ett tag när vi kom fram till ett nytt hotellrum. Men efter ett tag så lossnade det och efter ett bad med mamma så sprang han runt som en busig liten nakenfis i över en timme.

Och Harrison, som knappt har ätit på en vecka, fick i sig en cheeseburgare från Burger King. "Den smakar precis som i Sverige! Tack gode gud!" sade han efter en tugga.

Imorgon har vi en ledig dag vilket är skönt. Och här i Beijing kan man klara sig själv lite bättre än i Lanzhou. Sedan blir det besök i den Förbjudna Staden, Himmelska Fridens Torg och lite annat. Vår guide är öppen för önskemål vilket känns bra. Vi får se vad de sista dagarna i Kina har att erbjuda helt enkelt.

Personligen tycker jag väldigt mycket om Kina, men det är påfrestande i längden att leva i den här kulturen i det skede vi är just nu. Vi vill bara hem till oss. Till en egen vardag. Ta med HuHu till stranden i Sibbarp eller släppa lös honom i skogen i Hammars Park. Låta honom träffa vår älskade katt Agnes.

Jag hoppas att vi relativt snart kommer att åka tillbaka till Kina dock. Och kanske har man hunnit lära sig lite fler fraser än "Tack!", "Nej!" "kissa" och "bajsa" tills dess.

/Kalle

lite mer än en vecka sedan vi åkte till Kina

Och tänk så mycket livet kan förändras på en enda liten vecka. Då var vi tre, nu är vi fyra. 

Olle visar sig mer och mer vara en liten busunge. Han älskar att göra saker som vi inte vill att han ska göra. Och han gör det med ett litet leende på läpparna samtidigt som han sneglar bort på oss. 

Vi verkar ha sluppit all potträning och ätträning. Han säger till när han vill på toaletten och han äter själv det han vill ha. Håller upp soppskålen till läpparna och petar in nudlarna samtidigt som han tar en slurk av buljongen, som vilken annan kines som helst.

Igår var vi på ett stort museum över provinsen. Idag har vi haft en ledig dag, och lagom till dess kom det första snöfallet här i staden. Jag och Olle var ute på en liten promenad och det är inte det mest tillgänglighetsanpassade landet jag har varit i. Såphal polerad sten på trottoarerna och skyhöga kantstenar. Men på skolgården var det fullt snöbollskrig och barnen njöt över snön. Jag fick några kommentarer som jag tolkade som att man absolut inte borde ha så små barn ute i sådant väder. 

Annars känner man sig mest väldigt utstirrad, folk stannar upp och skrattar och ler. Tänk er att ni hade gått runt med en liten chimpansunge på armen hemma i Sverige och hur folk hade reagerat då. Så känns det mest hela tiden.

/K

På museet i Lanzhou

Lite svensk fika på museets coffeshop





Berömda beef noodles från Lanzhou, väldigt goda, men en utmaning att äta med pinnar då nudlarna är ca en kilometer långa.

En busig liten HuHu!

idag är han officiellt och legalt vår son!

Idag skrev vi på de sista pappren på socialkontoret och hos polisen. Därmed blev Jin RuiHu legalt vår son! 

Det var en ganska jobbig morgon för vår lilla tiger. På socialkontoret kom hans nanny från barnhemmet tillsammans med föreståndaren för ett farväl. Det blev hjärtskärande skrik från RuiHu och tårar både från oss och hans nanny, men allra mest från RuiHu. Man känner sig som en hemsk människa som rycker upp honom ur hans trygga miljö och från människor som älskar honom och tar hand om honom. Men vi får väl se det som ett bra tecken att han har knutit an så väl till en person på barnhemmet och det tyder väl också på att det är ett ganska bra barnhem. Vår guide säger också att barnhemmen här i norra Kina är mycket bättre än t.ex. i södra delarna av Kina. 

Lunchen och eftermiddagen har gått betydligt bättre. Redan på lunchen visade lilla Olle tecken på att han är en riktig liten busunge. Han skrattade hjärtligt åt våra glada tillrättavisanden när han gång på gång ville leka med vassa små fruktspjut. Nu under kvällen har han varit mer och mer sig själv (tror vi i alla fall) och gått runt och lekt och samlat reda på alla leksaker i rummet. De har han staplat och samlat i en liten hög på ett litet bord som han har gjort till sitt. Ordning och reda ska det vara. Inget får kastas på golvet eller lämnas vind för våg. Alla saker ska sättas upp ordentligt på en hylla eller ett bord. Det tycker i alla fall Olle (eller Hu-Hu [Hoo-Hoo] som han kallas för här och som börjar fastna mer och mer).

Somna i egen säng vill han absolut inte göra trots att han antagligen är det normala för honom. Istället fick han somna i mina armar medan mamma och Harrison kollade på Kung Fu Panda. 

Fick precis veta att SAS antagligen klarar sig undan konkurs och att vi därmed kan ta oss hem enligt planerna. Annars vet jag inte riktigt hur vi ska ta oss hem. Försäkringen täcker inte konkurser och alternativa biljetter kanske inte är helt enkla att boka så här kort tid innan. Vi får se, vi visste ju om risken när vi åkte, men huvudsaken är att vi kom hit och fick Hu-Hu enligt planerna. Resten löser sig alltid på något sätt.

/Kalle

PS

Våra tunnlar ut igenom den kinesiska brandväggen har inte fungerat här i Lanzhou så vi har fått maila in inlägg till bloggen direkt via min jobbmail. Har ingen koll på om det har funkat ok eller inte med alla bilder och så. Vi kollar upp det när vi kommer tillbaka till Beijing.

DS

till min son

Kära Rui Hu, min älskade son

För oss har det varin en helt magisk dag, en dag där vår längtan når sitt mål. En dag som vi har längtat efter väldigt väldigt länge. Vi har äntligen fått träffa dig, Rui Hu, vår son. Hu som betyder Tiger. 

För dig har det däremot varin en hemsk dag. En sorgens och separationens dag. Du släpades med på en lång tågresa från det hem där du bott i hela ditt liv. Från dina kompisar du leker med hela dagarna. Från människorna du känner och litar på. Med på tågresan åkte en av dina kompisar, en kille som är lika gammal som dig. Med följde också ett par av dina barnskötare som har tagit hand om dig så länge du kan minnas. Du vet vad som ska hända idag, du berättar själv för en av dina skötare att du ska träffa din nya mamma och och pappa. Men det är bara ord för dig, du vet inte riktigt vad som menas med en mamma och en pappa eller storebror. Tågresan är lång, i flera timmar sitter ni på tåget tillsammans. Sedan satte ni er i en liten buss och åkte på bullriga vägar till hotellet där vi oroliga och nervösa stod och väntade.

När du kom in till oss på vårt hotellrum var du tyst och väldigt försiktig. En skötare hade tagit av dig din fina ryggsäck och den ville du ha tillbaka. Det var ju DIN ryggsäck. I ryggsäcken hade de packat ner den lilla kon och det fotoalbum som vi hade skickat till dig så att du skulle känna igen oss. Inte fick vi ta av dig jackan heller. Du var varm så att svetten pärlades på din panna men ingen fick röra dina kläder.

Efter det första trevande och konstiga mötet följde några väldigt läskiga och hemska timmar. De tvingade dig att sitta i vår famn och sa hela tiden åt dig att sluta gråta. Du fick sitta tillsammans med dina nya föräldrar och storebror i ett trångt fotobås i någon liten fotobutik på stan där fyra vuxna människor skrek och kraxade att du skulle le, inte gråta, och att du skulle titta in i den där kameran de viftade med. Och du grät efter Mama och Didi, dina skötare som redan var som bortblåsta. De fanns inte kvar någonstans. 

Sedan blev vi alla medsläpade på en restaurang för att äta. Och det ville du, för du var väldigt hungrig efter hela den här dagen. Men alla kläderna hade du på dig fortfarande. Långkalsonger, tjocka jeans och tre tröjor. Nu grät du inte så mycket, du var mest hungrig och kanske, kanske lite nyfiken på oss nya konstiga människor som såg jättekonstiga ut. Ett par gånger skrattade du till lite kort, men mest satt du och var tyst och lite begrundande. Din kompis från barnhemmet var med också, och han lekte och skrattade ganska mycket och du tyckte om att sitta och titta på honom när han lekte med sina nya föräldrar.

Till slut gick vi tillbaka till hotellrummet, och precis när vi öppnade dörren så kände du igen dig. Det var ju här som Mama och Didi hade lämnat dig. Där de hade försvunnit och lämnat dig tillsammans med alla dessa konstiga främmande människor. Dit ville du inte in, och framförallt ville du att Mama och Didi skulle komma tillbaka. Du satt i vår famn och grät ut din sorg över att dem var borta. Mama, Didi! Mama, Didi! grät du hela tiden när du låg i min famn. Vi fick lov att trösta dig och krama dig och du höll mitt finger ibland. Men dina kläder fick vi absolut inte röra. Vi torkade dig med en våt liten handduk för att svalka dig och hur vi än försökte övertala dig om att iallafall få ta av den där tjocka stickade tröjan så vägrade du. 

Till slut hittade din tumme hem till din mun och efter en stund till så somnade du i min famn. Vi lirkade av dig dina fina kläder och lade ner dig i sängen, och där ligger du och sover än. Och imorgon kommer du säkert att vakna och undra var du är och bli förtvivlad av sorg igen när du kommer ihåg vad som hände idag. Det gör ont att bli övergiven! Och jag skulle vilja kunna lova dig att det är sista gången du blir övergiven i livet. Men en sak lovar jag dig, min lilla tiger, att din bror och dina föräldrar alltid kommer att finnas där för dig om det skulle hända.

Din pappa

om två timmar är han här!

Vi sitter på hotellrummet och väntar. Har fått byta rum till ett större och finare. Har packat upp och gjort iordning så att man i alla fall känner sig lite som hemma. För om två timmar kommer det knacka på dörren och vår nya son och Harrisons nya lillebror kommer att komma in.

Nervös är bara förnamnet.

/Kalle

Lanzhou!

Efter några intressanta dagar i Beijing tog vi planet till Lanzhou. Väl på flygplatsen i Beijing såg  vi två små killar i tvåårsåldern och självklart blev jag berörd då jag tänkte på att snart har vi vår lille kille hos oss. Flygresan tog nästan två timmar,  guiden mötte oss på flygplatsen och vi kom till hotellet efter en dryg timmes bilfärd. Lanzhou är en viktig industristad i Kina med mycket smutsiga industrier, och det märks på luften. Den är tjock som gröt och luktar stenkolstjära. Kring lampor och annat ser man hur stoftet virvlar omkring. 

Vi fick våra rum och blev informerade att våra killar kommer till hotellet vid kl 4 imorgon eftermiddag. Ojojojoj, det kommer bli en lång dag imorgon :)

Vi var ju tvungna att äta lite kvällsmat så vi gick till en restaurang bara ett stenkast från hotellet. Jag tror att vi var höjdpunkten för kvällen. 10 st ur personalen stod runt oss, försökte prata kinesiska med oss, pekade på saker i menyn som förstås stod på kinesiska, tittade förundrat på oss, ja en märklig upplevelse helt enkelt. Som tur var fanns det bilder av allt i menyn så vi fick använda oss av teckenspråk o pekande o appen med kinesiska som jag har kom också till användning. Det var fantastiskt gott! Lyckades välja några rätter som satt som en smäck:)

Nu förbereder vi oss så smått inför den stora dagen imorgon. Imorgon då vår lille son kommer hit och vi får träffa honom för första gången. Jippi:)

/Diana

dag två i Beijing

Orolig natt. Tidsuppfattningen är helt ur synk. Vaknade av telefonalarm och trodde klockan var sju och dags för frukost. Klockan var inte ens tolv på natten. När vi slutligen hade nått angiven tid att stiga upp var det dags att göra sig iordning för frukost och upphämtning av Lili, vår guide.

Maten hittills i Kina har inte direkt varit superspännande. Vid frukosten åt jag nudlar, ett stekt ägg och lite färsk frukt. Resten av utbudet såg inte så aptitretande ut. Men så är jag inte direkt jätte nyfiken på ny mat.

Resan ut ur Beijing mot Kinesiska muren var planerad att ta ca en och en halv timme. Men på grund av dimma hade motorvägarna stängts delvis vid några betalstationer. Så resan tog nog ca två och en halv timme istället. Vid ett av stoppen, som var lite längre, tyckte några kineser att det var enklare att bära sin lastbilslast förbi kön än att sitta och vänta på att trafiken skulle flyta. Det var bara det att bilen var lastad med stora karossdelar från bilar. Så motorhuvar, däckskåpor, dörrar och annat bråte bars förbi vår lilla buss i en strid ström. Vart allt tog vägen såg jag aldrig.

Det är rätt skönt att bli omhändertagen och ha ett fast schema med guide, chaufför och allt.. Vi går nog alla ändå bara och tänker på vad som ska hända på söndag, vem vi äntligen ska få träffa. Och jag har kommit på mig själv att gå och skärskåda alla kineser jag träffar - är det så han kommer att se ut när han blir stor? Och den som har sagt att alla kineser ser likadana ut har nog inte tittat ordentligt. Det är en lika stor diversitet på utseende här som någon annan stans. Trots att alla har svart hår.
Vi besökte ett par turistfällor på vägen, en stor affär med jadesniderier inklusive verkstäder, och en liknande fast med emaljerad koppar.

Kinesiska muren var monstruös att klättra upp för. Trappsteg som varierade mellan 10 cm upptill en halvmeter höga. Tusentals flåsande kineser och amerikaner, tyskar och italienare som stapplar på bredvid en.

På något sätt blir alla tursitattraktioner mer som små paranteser. Även ett av världens underverk lyckas inte riktigt att imponera ordentligt. Vi går alla i väntan på något ännu bättre. Ett par små riktiga underverk. Våra underverk.

Lili har skrivt en liten lapp till oss på kinesiska. En där det står "Vi vill äta dumplings" och en annan med ett namn på en restaurang här i närheten. Med den till hjälp letade vi oss fram till en fantastisk restaurang med väldigt god mat. Kinamat som den ska vara.

Och nu har vi äntligen lyckats knacka oss igenom den kinesiska brandväggen och har fått kontakt med Facebook och bloggen igen. Den kinesiska internetcensuren känns väldigt märklig och väldigt väldigt frustrerande. Och vi har bara varit i landet i två dagar.Tack och lov så vill Internet vara fritt och det finns lösningar att komma runt det hela.

/Kalle