till min son

Kära Rui Hu, min älskade son

För oss har det varin en helt magisk dag, en dag där vår längtan når sitt mål. En dag som vi har längtat efter väldigt väldigt länge. Vi har äntligen fått träffa dig, Rui Hu, vår son. Hu som betyder Tiger. 

För dig har det däremot varin en hemsk dag. En sorgens och separationens dag. Du släpades med på en lång tågresa från det hem där du bott i hela ditt liv. Från dina kompisar du leker med hela dagarna. Från människorna du känner och litar på. Med på tågresan åkte en av dina kompisar, en kille som är lika gammal som dig. Med följde också ett par av dina barnskötare som har tagit hand om dig så länge du kan minnas. Du vet vad som ska hända idag, du berättar själv för en av dina skötare att du ska träffa din nya mamma och och pappa. Men det är bara ord för dig, du vet inte riktigt vad som menas med en mamma och en pappa eller storebror. Tågresan är lång, i flera timmar sitter ni på tåget tillsammans. Sedan satte ni er i en liten buss och åkte på bullriga vägar till hotellet där vi oroliga och nervösa stod och väntade.

När du kom in till oss på vårt hotellrum var du tyst och väldigt försiktig. En skötare hade tagit av dig din fina ryggsäck och den ville du ha tillbaka. Det var ju DIN ryggsäck. I ryggsäcken hade de packat ner den lilla kon och det fotoalbum som vi hade skickat till dig så att du skulle känna igen oss. Inte fick vi ta av dig jackan heller. Du var varm så att svetten pärlades på din panna men ingen fick röra dina kläder.

Efter det första trevande och konstiga mötet följde några väldigt läskiga och hemska timmar. De tvingade dig att sitta i vår famn och sa hela tiden åt dig att sluta gråta. Du fick sitta tillsammans med dina nya föräldrar och storebror i ett trångt fotobås i någon liten fotobutik på stan där fyra vuxna människor skrek och kraxade att du skulle le, inte gråta, och att du skulle titta in i den där kameran de viftade med. Och du grät efter Mama och Didi, dina skötare som redan var som bortblåsta. De fanns inte kvar någonstans. 

Sedan blev vi alla medsläpade på en restaurang för att äta. Och det ville du, för du var väldigt hungrig efter hela den här dagen. Men alla kläderna hade du på dig fortfarande. Långkalsonger, tjocka jeans och tre tröjor. Nu grät du inte så mycket, du var mest hungrig och kanske, kanske lite nyfiken på oss nya konstiga människor som såg jättekonstiga ut. Ett par gånger skrattade du till lite kort, men mest satt du och var tyst och lite begrundande. Din kompis från barnhemmet var med också, och han lekte och skrattade ganska mycket och du tyckte om att sitta och titta på honom när han lekte med sina nya föräldrar.

Till slut gick vi tillbaka till hotellrummet, och precis när vi öppnade dörren så kände du igen dig. Det var ju här som Mama och Didi hade lämnat dig. Där de hade försvunnit och lämnat dig tillsammans med alla dessa konstiga främmande människor. Dit ville du inte in, och framförallt ville du att Mama och Didi skulle komma tillbaka. Du satt i vår famn och grät ut din sorg över att dem var borta. Mama, Didi! Mama, Didi! grät du hela tiden när du låg i min famn. Vi fick lov att trösta dig och krama dig och du höll mitt finger ibland. Men dina kläder fick vi absolut inte röra. Vi torkade dig med en våt liten handduk för att svalka dig och hur vi än försökte övertala dig om att iallafall få ta av den där tjocka stickade tröjan så vägrade du. 

Till slut hittade din tumme hem till din mun och efter en stund till så somnade du i min famn. Vi lirkade av dig dina fina kläder och lade ner dig i sängen, och där ligger du och sover än. Och imorgon kommer du säkert att vakna och undra var du är och bli förtvivlad av sorg igen när du kommer ihåg vad som hände idag. Det gör ont att bli övergiven! Och jag skulle vilja kunna lova dig att det är sista gången du blir övergiven i livet. Men en sak lovar jag dig, min lilla tiger, att din bror och dina föräldrar alltid kommer att finnas där för dig om det skulle hända.

Din pappa