lite mer än en vecka sedan vi åkte till Kina

Och tänk så mycket livet kan förändras på en enda liten vecka. Då var vi tre, nu är vi fyra. 

Olle visar sig mer och mer vara en liten busunge. Han älskar att göra saker som vi inte vill att han ska göra. Och han gör det med ett litet leende på läpparna samtidigt som han sneglar bort på oss. 

Vi verkar ha sluppit all potträning och ätträning. Han säger till när han vill på toaletten och han äter själv det han vill ha. Håller upp soppskålen till läpparna och petar in nudlarna samtidigt som han tar en slurk av buljongen, som vilken annan kines som helst.

Igår var vi på ett stort museum över provinsen. Idag har vi haft en ledig dag, och lagom till dess kom det första snöfallet här i staden. Jag och Olle var ute på en liten promenad och det är inte det mest tillgänglighetsanpassade landet jag har varit i. Såphal polerad sten på trottoarerna och skyhöga kantstenar. Men på skolgården var det fullt snöbollskrig och barnen njöt över snön. Jag fick några kommentarer som jag tolkade som att man absolut inte borde ha så små barn ute i sådant väder. 

Annars känner man sig mest väldigt utstirrad, folk stannar upp och skrattar och ler. Tänk er att ni hade gått runt med en liten chimpansunge på armen hemma i Sverige och hur folk hade reagerat då. Så känns det mest hela tiden.

/K

På museet i Lanzhou

Lite svensk fika på museets coffeshop





Berömda beef noodles från Lanzhou, väldigt goda, men en utmaning att äta med pinnar då nudlarna är ca en kilometer långa.

En busig liten HuHu!